Är det svenska samhället uppdelat i två läger?

Något som jag har förundrat mig över är att det verkar som att samhället är uppdelat i två läger när det gäller barn. De som har barn och de som inte har det. De som inte har barn tycker ofta att barn är jobbiga, skrikiga och i vägen. Folk som har barn är tråkiga och insnöade. Att amma offentligt är för hemskt, men att gå lätt klädd och visa tuttarna ute på krogen är okej. Barn ska helst hållas hemma inomhus bort ifrån resten av världen. De ska inte få vistas på offentliga platser såsom kaféer, restauranger, badplatser och fy så hemskt att barnfamiljer ens vill flyga.

Däremot kan jag förstå att man kan bli irriterad på latte mammorna som går 4 på bredd med sina barnvagnar. De tar plats och tycker att det är okej att köra på folk med sina barnvagnar. Men om det skulle vara 4 latte pappor på bredd så tycker man att det är bara gulligt? Varför är det helt plötsligt acceptabelt? Är det en pappa ute med sitt barn är han ju för söt som engagerar sig i sitt barn.

Visst finns det barnfamiljer som inte visar hänsyn till sin omgivning och där barnen är odrägliga. De är odrägliga för att föräldrarna inte uppfostrar dem. Men vad vet vi igentligen, kanske är de helt uttröttade?

Vad hände med att barnen var en del av samhället? Förut var det helt normalt att få barn och barnen var en del av vardagen. Så är det än idag i andra kulturer. (Förvisso råder det babyboom i vårt land.) Men har vi blivit så "moderniserade"? Har vårt samhälle blivit så individualiserat? Jagar vi konstant efter ungdomen och strävar efter att vara "perfekta"? Har vi glömt bort samhörigheten och barnen? Visst jag medger att även jag är "fåfäng", tycker om att sträva framåt i livet och vill göra roliga saker hela tiden. Men min fråga är till vilket pris ska vi göra det?