Jag såg på en gång att nu står det inte rätt till och sa att nu ringer jag ambulansen. Medan jag ringde ambulansen torkade Anders Harry och lyfte upp honom i famnen. När jag kom fram till 112 ville först en ssk att jag skulle ge honom vätskeersättning för antagligen trodde hon att det handlade om magsjuka. Förklarade att jag är själv sak och att det här var ngt helt annat. 112 skickade en ambulans med normal trafik. Jag la på och gick till Harry och pratade med honom. Han var vid medvetande men han svarade långsamt. Vi hade lagt honom i vår säng i väntan på ambulansen.
Jag sprang omkring och samlade ihop nervöst våra saker. Det ringde en läkare från 112 för personen jag pratade med innan var lite orolig. När vi hade lagt på och jag stod vid fönstret för att se om ambulansen var på väg så ropade Anders på mig. Jag sprang in till vårt sovrum och där ser jag hur Harrys vänstra öga rycker, tuggar konstigt och hur hans vänstra fingrar rycker. Sen blev det allt kraftigare och armen började rycka. Jag ringde ambulansen igen och bad dem skynda sig. Två gånger ringde jag. Harry tittade på mig och sa att jag luktade gott och sen började han rycka våldsamt. Jag grät och Lovisa blev orolig. Sen till slut kom ambulansen. Han saturerade dåligt och fick syrgas på mask. Jag fick lyfta upp Harrys krampade kropp och vi gick till ambulansen. I samma veva slutade han att krampa.
Väntan på ambulansen, Harrys våldsamma krampande och ambulansfärden kändes som evighetslånga. I ambulansen var han medvetslös. Även den korta färden från Tullinge till Huddinge sjukhus kändes evighetslång.
Väl framme blev Harry undersökt av personalen. Han vaknade till medvetande igen men var ledsen och seg. Därför ville läkaren att vi skulle bli inskrivna. Vi fördes upp till B88 och där fick Harry äta lite.
Harry var trött och tagen.
Nästa morgon var han lite piggare men gick konstigt, rörde ena armen mindre och pratade lite annorlunda. Anders reagerade direkt när han och Lovisa kom. Då bestämdes det att vi skulle ta lumbalpunktion. Läkarna var lite oroliga för att det skulle vara herpes encefalit (hjärninfektion). Harry fick andas in lustgas. Jag låg bredvid honom och höll i masken. Det var 3 läkare och 2 sköterskor inne i rummet. Harry var så duktig och personalen så vänliga. Han blev även insatt på aciclovir intravenöst för säkerhetsskull om det skulle vara herpesencefalit.
Morgonen efter var Harry pigg och glad och vi trodde att det hade vänt. Vi iaf men läkarna sa att det brukar inte vända så fort. Harry och jag gick ner till lekterapin för att leka en stund. Personalen där är så gulliga och kom ofta upp för att kolla om barnen ville låna leksaker. Det kom även clowner som blåste ballonger för barnen.
I lekterapin hade de en leksaks magnetröntgen som jag visade Harry. För eventuellt skulle han få göra en.
Sen blev Harry helt plötsligt så arg. På riktigt dåligt humör och det är tydligen väldigt vanligt när en har encefalit. Vi gick då tillbaka upp till avdelningen där Lovisa och Anders väntade. Harry fick så ont i huvudet. Smärtan tycktes bara bli värre och värre. Till slut skrek han rakt ut: Aj mitt huvud, ge mig medicin nuuu! Då bestämde läkarna att han skulle akut göra en ECT och så fick han morfin intravenöst. Han fick bara 0,9ml men blev smärtlindrad och helt klart påverkad.
Han somnade till slut en stund. ECTn visade som läkarna misstänkte, högersidig encefalit vilket förklarade hans vänstersidiga kramper. Samma kväll fick vi veta att det var vattkoppsviruset som orsakade hjärninfektionen. Då blev vi isolerade. Först höll vi på att få åka till vuxen infektion men som tur var fick vara kvar på B88 som är en barnavdelning.
Harry fick äta precis vad han ville när han ville. Vi var bara glada att han fick i sig ngt. Han åt oftast inget alls så han fick olimel. Olimel är näringsdropp som en får direkt i blodet. Men när han åt kunde det vara pannkakor, varmkorv eller makaroner till frukost.
Vissa dagar vaknade han till för att äta och leka lite. Andra dagar sov han bara.
Brukade ofta stå och titta ut genom fönstret medan Harry sov. Det var som att jag ville registrera allt jag såg genom det fönstret.
Och gosa med pappa.
När vi skulle sova för natten när Lovisa och Anders och hade åkt hem så låg vi och gosade.vi somnade men den natten visade sig vara den värsta natten i mitt och även i Harrys liv. Jag minns allt som i ett töcken. Han kräktes, han blev sådär konstigt seg igen. Frågade hur han mådde och han svarade att han älskade mig till månen och Thailand. Han var inte riktigt kontaktbar och jag ringde på klockan konstant men kändes som att jag inte fick ngn respons. Men jag kände på mig att ngt var fel, riktigt fel. En läkare kom på morgonkvisten och kläckte ur sig:"Mamma, jag kan inte göra ngt för dig. Hoppas att det kommer att gå bra". Mitt hjärta brast för där och då trodde jag att de hade nollat honom. Att de inte skulle återuppliva honom om han kraschade. Jag skakade och grät hysteriskt men hade ingen personal hos mig. Gick på toa och såg då avdelningsläkaren som hade kommit lite tidigare. Jag vinkade in honom och då hade Harry börjat krampa rejält igen. Läkaren ordinerade Midazolam och magnetröntgen. Midazolamet tog bort kramperna som tur var. Han fick syrgas på mask och sedan bar det av akut till MR.
Väl nere i underjorden var först receptionspersonalen otrevliga mot avdelningspersonalen. Sedan stod narkossköterska och narkosläkaren och tjafsade om hur de skulle stå när de skulle söva Harry. Mitt framför mig! Då lessnade jag rejält för där står jag rödgråten, rädd för att min son skulle dö och de har mage att bråka framför mig. Jag bet ifrån rejält och sa: "Bara ni är överens när han väl sover!" De tittade förvånat på varandra och sedan på mig. Svarade i kör att jodå det skulle de vara och lugnade ner sig direkt.
Jag ringde Anders men han och Lovisa sov sovmorgon så tillslut ringde jag svärfar och bad honom åka till oss för att hämta Lovisa och skicka Anders till mig. Jag var i bristningsgränsen.på vägen hittade jag en en-krona som jag tänkte kunde ge tur så den tog jag med mig. Terese sprang från sin avdelning för att trösta mig en stund. Jag grät konstant och de skickade in kuratorn till oss. Men det enda jag ville veta var att han skulle överleva. Vi fick vänta i evighet kändes det som. Så lång tid tar inte en mr men till slut efter nästan 3 timmar fick jag hämta honom. De hade övervakat honom isolerat så att han inte skulle smitta ngn annan med vattkoppor.
När han kom tillbaka till avdelningen lade jag en-kronan i hans säng och där fick den ligga under hela vårdtiden.
När Harry hade kommit upp och Anders var på plats gick jag iväg en stund på en promenad till Pressbyrån. Det var ngt så surrealistiskt med tomma mörka korridorer i en fredagskväll. Egentligen fick bara en förälder sova över men de gjorde undantag den helgen och lät oss båda sova där medan Lovisa sov över hos farmor och farfar. Vi fick svar på mr den kvällen och den visade en massiv infektion i både högersida av hjärnan och hjärnhinnan.
Morgonen efter var den mest underbara synen någonsin. Harry vaknade piggare än på länge. Lekterapin hade ordnat så att Harry fick låna en helikopter som han älskade på gastromottagningen. Så över helgen fick han leka med den. 
Harry orkade följa med en sväng i vagnen till Pressbyrån.
På leksaksaffären valde Harry ett ninjasvärd. Jag gillar egentligen inte sådana leksaker men hade inte hjärta att neka honom ngt som han verkligen ville ha.
Tillslut ringde de på stickhjälpen. Narkossköterska sa att han fick slå honom med svärdet och då sa det bara kabom! Hahah skyll dig själv.
Men alla nålar sprack hela tiden och han hade hemskt ont utav dem. Räckte bara att de spolade lite försiktigt med koksalt så sved det och han skrek av smärta. Även i sömnen skrek han av smärta. Jag hade velat ha en centralinfart men det ville inte läkarna. Så jag sa iaf ifrån och sa att ni sticker inte honom ngt mer utan lugnande. Han fick lugnande och även då missade de några stick. En förälder känner sitt barn och speciellt om föräldern arbetar själv inom vården. Det lugnande han fick då gjorde att han snetände ngt totalt. Aldrig sett honom så så jag var tvungen att låta Anders ta över ett tag för att sluta gråta.
När Harry sedan började piggna till sig så jagade han sköterskorna. Måste säga att sköterskorna på B88 var underbara. Vissa fick vi en underbar kontakt med. Vissa läkare lika så medan några kom jag inte alls överens med men så är det. Överlag har vi bra erfarenhet utav B88 trots vår mycket svåra tid! 
På fredagen efter kramperna så fick vi åka på perm igen och då valde vi fjärilshuset. Harry älskade mest hajarna.
På söndagen blev vi utskrivna tidigare för det var platsbrist. Vi fick åka in på kvällen för en dos aciclovir och sedan på måndagmorgon en dos till men då hade nålen slutat att fungera igen. Han fick då ta det genom munnen och så fick han epilepsimedicin fram till maj. Vi gjorde två ECT igen som visade på att infektionen försvann och han blev helt återställd. Harry har haft tur som inte dog, inte fick några hjärnskador, eller ens epilepsi utan idag är han helt återställd.
JAG VILL AV BOTTEN AV MITT HJÄRTA TACKA AMBULANSPERSONALEN OCH HUDDINGE SJUKHUS FÖR ATT DE RÄDDADE VÅR HARRYS LIV! <3 p="">
