Fördomar igen...

Jag har tänkt mycket på det här med fördomar. Alla har vi fördomar om andra människor även om vi försöker att tänka att vi inte har det. Men så är det tyvärr. Våra hjärnor vill sätta folk i olika kategorier för att förstå dem bättre. Detta medför automatiskt att vi har vissa fördomar mot olika folk. Till exempel jag blev antastad av ett gäng Somalier när jag var 19 år och länge var jag rädd för mörka män. Jag förstod att alla är inte så men min hjärna ville inte lyssna. Nu har jag arbetat bort denna rädsla som tur är. Ett annat exempel är att man tycker att folk som klär sig på ett visst sätt beter sig så också. Jag är blond, storbystad och älskar mode, smink, skönhet osv. Således tror många direkt att jag är ytlig och blåst när jag i själva verket har redan en högskoleutbildning och snart en till. Jag älskar att diskutera djupa saker med folk. Jag tycker att det är jätte kul att prata med folk som har andra synvinklar än jag själv bara det inte blir tjafs utan att man respekterar varandras åsikter. Jag har också en bekant som klär sig som en dödsrockare och fördomen mot honom är att han skulle vara en dyster person. Men sanningen är den att han är nog den roligaste personen jag har träffat. Han skrattar hela tiden. Sen kan man kanske säga till sig själv att nej men jag har inga fördomar bara det att jag har fått den uppfattningen om personen. Men jag tror att i själva verket är det just fördomarna som styr att man får en viss uppfattning om personen i fråga. Man har inte tagit sig tid till att verkligen lyssna på personen och lärt känna denna. I går så fick jag igen uppleva mina egna fördomar. Vi var och grillade med några vänner i Årsta när en kvinna som självklart var en missbrukare tvingade sig på våran lilla grillfest. Det var svårt att bli av med henne för vi ville ju inte vara otrevliga. Hon var väldigt närgången och tog på min mage och jag tyckte att det hela var obehagligt. Så när jag låg hemma i sängen tänkte jag att vilken tur att vi bor som vi gör för då minskar risken att stöta på sådana personer. Direkt när jag hade tänkt den tanken fick jag ett dåligt samvete. Hon är ju också bara en människa med en historia och tydligen är hennes historia tragisk. Jag klarar inte alls av missbruk för jag tycker att det är så egoistiskt men igentligen vem är jag att döma?

Och vad säger att min uppfattning om en person inte är en fördom? Att ha en uppfattning om en person baseras på mina känslor och erfarenheter och det garanterar inte att det är fakta. Således är det också en fördom...