Förlossningsberättelse

Jag fortsätter berättelsen från när vi kom hem igen från förlossningen  i söndags. Det hör ihop och du kan hitta inlägget här.

När vi kom hem från förlossningen i söndags var jag ganska trött. Hade inte direkt mycket ork. Så vi handlade en pizza på vägen hem. Ganska snart efter att vi hade ätit började jag tycka att det tryckte i tarmarna rätt så rejält. Pratade med mamma i telefonen och hon sa att så känns det när det startar. Hon sa också att allt liknade hur det var när jag föddes. Att hon hade dessa känningar som jag hade och att jag tittade ut två dygn senare.

Vid sju tiden på kvällen började jag känna att det var värkar och vissa gjorde jätte ont! Jag vaggade runt lite och kollade på tv. Satt en stund på yoga bollen och det var skönt. Ganska snart var jag tvungen att börja profylax andas. Vi hade laddat ner en applikation till mobilen som heter värktimer. Den började maken klocka värkarna med. Vad som är bra med den är att den registrerar allt, längden på värken, frkvensen osv. Den har också alla nummer till olika förlossnings avdelningar i landet. Så vi klickade bara via den och kom fram.

När värkarna kom ungefär 3 st på 10 minuter ringde jag till förlossningen igen. Jag hade lite mer blödningar också. Men de tyckte att vi kunde vänta lite till men att det var på gång. Då var klockan ungefär 21:30. Då tyckte jag att det gjorde lite väl ont så jag tog värktabletter och så bastade vi. Det hjälpte lite och vi bestämde oss för att gå och lägga oss en stund. Maken snarkade på ganska direkt. Jag slumrade mellan varven. Värkarna ökade i intensitet och det varade längre. Kom tätare också en var så klart oregelbundna. Maken ringde till förlossningen och de ville prata med mig. Fick en värk i samband med samtalet och barnmorskan sa att vi skulle komma in för undersökning. Vi kom fram och det var jätte gulliga personalen som tog emot oss. Jag hade flera värkar och profylaxandades djupt. Barnmorskan och USKan tyckte att jag andades bra men att de såg klart att jag hade ont. Blev undersökt och det visade sig att jag var bara öppen 1,5 cm! Så jag trodde att vi skulle få åka hem. Men barnmorskan var så söt och tyckte att jag inte behövde göra det för jag hade så ont. Så hon ordnade med en plats på avd 63 och så att jag fick en spruta morfin. Det var en mamma plats så Anders hade ingen säng. Men vi kunde dela på den som jag hade. Morfinet gjorde susen och jag sov så gott med älsklingen kramandes bakom mig.

På morgonen hade värkarna avtagit och vi trodde att vi skull åka hem. Kopplades upp på CTG igen och då visade det sig att Skruttans hjärtljud inte var så bra. Hon hade vad de kallad för stel hjärtkurva. Alltså pulsen låg för stabilt. Tydligen ska pulsen hoppa mycket på ett foster och det gjorde det inte. In kom en läkare och ville undersöka igen. Hade då öppnat mig 3 cm. Hon gjorde en hinnesvepning och detkan jag lova känns inte så värst skönt! Återigen hade de med en läkarkandidat som också fick pilla på mig. Doktorn sa sen att de ville ha ordentlig översikt på barnet så vi skulle ner till förlossningen igen där de skulle spräcka hinnorna och sätta en elektrod på Skruttans hjässa. Jag fattade inte riktigt vad det innerbar så jag frågade (eller var det kanske Anders som gjorde) om vi skulle åka hem sen igen. Då skrattade doktorn och sa att nej ni åker inte hem innan ni har fått en bebis. :)

Sagt och gjort fick vi åka ner på förlossningen. Återigen mottogs vi av underbar personal. Jag fick lägga mig på britsen och barnmorskan satte en nål på min vänstra hand. Rätt bra att vara patient och känna på själv hur det är. Sen skulle hon spräcka hinnorna och sätta in en elektrod på barnets huvud. När hon kl 12.01 spräckte hinnorna kändes det lite märkligt som att man kissade på sig. Men det forsade inte som jag hade trott. Då sa barnmorskan att allt gick inte. När hon sen skulle sätta dit elektroden började hon gapskratta. Skruttan vevade runt som bara den och hon kände hennes huvud. Alla i rummet började skratta och jag kände verkligen hur hon bökade där inne. Tillslut fick vi dit elektroden. Den här barnmorskan var ungefär i vår ålder och väldigt mysig. Vi pratade en del och jag frågade henne om hon hade jobbat länge där. Då berättade hon att hon var ny exad och ganska nyligen börjat där. Hon skrattade lite att man kanske inte ska berätta det... Anders kunde inte låta bli att retas och sa direkt att vi vill byta barnmorska. ;) Hon förstod att han skämtade och att vi var nöjda med henne och USKan. När jag gick på toaletten såg jag att fostervattnet var svagt färgat. Då sa de att Skruttan hade bajsat lite i magen men det var inte mycket.

Lite humor måste man ha på förlossningen! ;)

Jag fick dropp för att öka värkarna. De ville inte riktigt ta sig. Fick kl 13:35 nytt team som kom in till oss. De var precis lika trevliga som alla andra vi har träffat. Droppet ökades successivt hela tiden. Anders och jag satt och kollade på Two and a Half men på datorn och de tyckte personalen såg så trevligt ut. Jag fick lunch vid något tillfälle och Anders och personalen bjöd mig på en massa gott.

Kl 14:00 var jag öppen bara 3 cm och ytterligare en hinnsvepning görs. 14:21 gör doktorn en amnionotmi igen och då forsar det fostervatten som var blodblandat. Det var en ytterst märklig känsla. Inte som att man kissar på sig utan mycket, mycket mer. Doktorn som var inne hos oss var en äldre dam och jag uppfattade det som att hon hade mycket kunskap.

Kl 15:00 hade jag så ont och värkar med 2-3 minuter mellanrum. Jag får lustgas och profylaxandas. Det hjälpte och jag blev först snurrig och glad. Dansade lite i sängen med musiken och fnittrade med maken. Sen började jag trippa totalt. Hallucinerade men effekten tog snabbt slut. Anders hjälpte mig, han sa när kurvan på CTG började stiga och då andades jag. Sen sa han när den började avta och då slutade jag att andas i masken.

Kl 16:00 så hade Skruttan haft tyst hjärtmönster igen så de saktade ner droppet igen. Jag satte mig på yogabollen och värkarna började göra riktigt ont. Anders masserade mig och jag skrek in i masken. Jag hade inte klarat mig utan honom. Han guidade mig genom värkarna och dimman. Otroligt stöd var han för mig. Jag blir nu när jag skriver detta alldeles tårögd för han var verkligen så underbar. Jag, Anders och barnmorskan tyckte att det var dags för epiduralen. Jag var helt väck men det var underbart när barnmorskan såg det själv. Hon var verkligen omtänksam. Men mitt tryck var för högt så narkosen ville ta akuta intoxprover. Jouren ordinerade en Trandate till. När barnmorskan berättade detta för mig var jag på väg in i lustgasdimman så när jag kom ur den, vilket kändes som en evighet, var jag tvungen att fråga Anders om det verkligen var så att jag var tvungen att vänta på EDAn. Jag fick stå och hänga lite i gåstolen och jag fortsatte att skrika in i masken. Jag bad om ursäkt för att jag skriker men alla andra verkade tycka att jag skrek väldigt lite. Tillslut kom narkosen och satte EDAn kl 17:49. Barnmorskan verkade inte nöjd med detta för när man läser journalen har hon skrivit: Narkosen har varit upptagen och EDA är inte lagt förren nu! Narkosen kändes lite nervös och det gjorde lite ont när han lade in katetern. Stickte till ordentligt in nerverna som strålade ut i höger ben. Men effekten av medicinen började snart verka och jag blev lycklig igen.

Kl 18:22 var jag öppen 4 cm men barnmorskan kunde dillatera kanterna till ungefär 5 cm. Skruttans hjärtljud var stela igen. Jag ville gå upp och gå ett tag och vi promenerade med maken med gåbordet som stöd. Gick längs med korridoren några längor. Doktorn ville undersöka mig pga Skruttans hjärtljud och för att förlossningens förlopp var så seg. Det kom in samma läkarkandidat som vi träffade på söndagen. Han var norsk så jag förstod inte allt han sa men trevlig var han. Så jag blev undersökt av alla igen. Den norska kandidaten sa att jag var en go patient som var så avslappnad och lät honom vara med. Vi började alla skratta för det lät så gulligt. Doktorn sa däremot att vi skulle avvakta ngn timme till men om ingenting hände skulle de snitta mig. För de tyckte att det tog för lång tid och antagligen var de lite oroliga för Skruttans hjärtljud men de sa inget om det och det är jag tacksam över.

Kl 21:00 fick vi ett nytt team in i rummet, lika gulliga som sina tidigare kollegor. EDAns effekt började avvta och höger ben var avdomnat. Kunde knappt röra på det. Så jag började med lustgas igen. Det var andra gången under förlossningen som jag kände att nu orkar jag inte mer. Så en ny doktor kallades in. En yngre kvinna och väldigt sympatisk. Hade träffat henne tidigare när jag var inlagd på sjukhuset pga blodtrycket. Barnmorskan undersökte mig och tyckte att det hade börjat hända saker. Så doktorn tyckte att vi skulle ta ett blodprov på Skruttan för att se hur hon mår. Hon mådde bra så vi bestämde oss för att fortsätta med en vaginal förlossning. Men då skulle vi lägga in en ny EDA. När vi väntade på narkosen kom barnmorskan in vid ett tillfälle och sa: vi vill ha fina värkar på kurvan och så mixtrade hon lite på CTGn. Då kunde jag inte låta bli att svara: men jag har fina värkar i fiffi.

Kl 22:45 kom inlunkandes en mysig överläkare. Han var så lugn och hade en härlig glimt i ögat så jag kände att det här kirrar han galant. Han tyckte att den förra EDAn var lagt för långt ner. Kunde då inte låta bli att fråga honom mellan vilka kotor sätter han in EDAn. Då förstod han att jag arbetar inom vården. Han skrattade och skojade medan han arbetade och Anders fick assistera doktorn. När han hade lagt den sa jag att det kändes inget alls och att det gjorde doktorn bra. då skrattade han och sa till Anders att han ska lyssna sen på syster, alltså mig. :)

Denna EDA var helt underbar! Jag kunde sova mellan 6 till 10 cm. Visst vaknade jag till att det gjorde ont och att jag ville gå upp och kissa. Men det var så härligt att bara få vila. Anders satt och tittade på olika serier på datorn.

Kl 03:20 fick jag krystvärkar. Jag började andas lustgas igen och sen krystade vi för fulla muggar. Det blev i gynstol för mina ben ville inte riktigt samarbeta. Det gjorde inte så ont, visst värkarna gjorde on men när jag krystade så märkte jag det inte. Andades lustgas igen och undersköterskan skrattade att jag missbrukade lustgas. Svarade då att jag är smärtkänslig och finne! Då började alla skratta igen. De guidade mig galant hur jag skulle göra och jag försökte lyssna på dem. Men jag förundras över hur väl kroppen vet vad mans ska göra för jag gjorde mycket instinktivt också. Anders var underbar och stod bredvid mig och kramade mig hela tiden. Han peppade mig och alla sa hur duktig jag var. Det hjälpte mig att fortsätta fast jag blev väldigt trött. Det är verkligen som att springa ett maratonlopp! Man krystar ut huvudet 3 cm men sen åker det tillbaka 2 cm.  Den sympatiska unga läkaren kom in igen och sa att nu tar vi sugklocka för mamma börjar bli trött. Ja tack svarade jag. Då sattes en sugklocka på plats och doktorn roterade Skruttans huvud men hon behövde inte dra ut henne. Utan det gjorde vi själva. Plötsligt hörde jag hur de sa att vänta! Jag höll på att krysta ut henne för snabbt. Där gjorde det ont och jag sa det. Men sen så helt plötsligt kl 03:58 var hon ute och allt stannade för mig. Hon var här, jag hörde hur Anders drog efter andan och sa ooohj...

Hon lades på mitt bröst. Lite grät hon men sen lyfte hon på huvudet och tittade på oss med världens vackraste ögon. Jag blev helt förälskad! Anders kramades med oss och vi bara tittade på varandra! Vår älskling hade äntligen tittat ut och hon var helt perfekt! Anders fick klippa navelsträngen och det gjorde han bra.

Ja så hårt jobbade jag, alldeles svettig och helt slut. Maken ser oförskämt pigg ut...

Moderkakan skulle fram och det gick snabbt. Gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra. Jag fick bara tre stygn och enligt läkaren så fanns det mycket plats för bebisen att titta ut. Det var bara det att jag hade haft förvärkar så länge, nästan en månad innan, att min livmoder hade blivit trött och därför tog förlossningen så lång tid. Själva krystningsfasen tog 40 minuter.

Sen fick vi fikat och vi korkade upp Champangen vi tog med oss. Det tyckte personalen var jätte bra. De tyckte det firades alldeles för lite på förlossningen. Men ett barns födelse är en STOR anledning att fira! Vi bara gosade med henne och landade lite i tillvaron. Lovisa var jätte snäll hela tiden och tittade på oss. Somnade i bland på våra bröst. Äntligen kl 9 ungefär fick vi komma upp på Södra BB.

Jag måste säga att det var en oförglömlig upplevelse även om det gjorde ont. Men personalen på SÖS förlossning var helt underbara och lyhörda. De gjorde ett fantastiskt jobb! De till och med tackade oss och sa flera gånger att det var underbart att få vara med för vi var så positiva fast vi hade en seg förlossning. Sen sa andra barnmorskor också att de hade hört hur duktiga vi var. Vi känner båda att vi kan gärna göra det igen...